Det är alltid något mer

Känslan plötsligt klädd i ord: Det är alltid något mer jag borde göra. När jag umgås med människor jag inte egentligen känner, finns där alltid känslan av att jag missar något väsentligt som jag borde göra. Någonting saknas. Frågorna är om, vad och varför.

God natt och morgon

Idag har jag ägnat all tid jag haft åt en enda sak. Det är som underbar frukt i själen, och jag förstår inte hur jag klarar mig utan det vanligtvis.

Jag har sorterat text. Eller snarare, jag för över texter från olika platser till en och samma. Allt jag skrivit ska finnas på ett enda ställe, vare sig det är offentligt eller inte (för det går ju faktiskt att välja att visa bara det ena eller andra).

Genom alla dagar jag funnits och lämnat något skrivet efter mig, har jag faktiskt lyckats klämma dit en del mitt-i-prickare. Varför läser jag inte oftare vad jag lämnat för budskap åt mig själv? I vissa fall har jag till och med gjort det med avsikt, som till exempel när jag för tre år sedan lömskt och försåtligt emot slutet av någon textsnutt, helt utan sammanhang, berättar för mig själv att gå ifrån datorn och göra något annat, för då blir livet lättare. Jomenvisst. Fyra gånger har jag gått i fällan och tagits på sängen av det där meddelandet.

Men nu, i ärlighetens namn, så vet jag inte vad jag ska skriva. Skönt att hyperfokusera som jag gjort idag, och vilosamt inför i morgon, men min hjärna är banne mig bra trött nu. Dags att sova.

Om konsten att spy i rätt riktning

Vilken är rätt riktning? Jag är bitter och förbannat ibland, och det behöver jag leva ut. November, december och januari består oftast av dagar jag aldrig minns i efterhand (med få exceptionella undantag, som när jag träffade min nuvarande). Fram emot början av november slarvar jag alltid bort tid och rum, och inom ett par veckor vänds jag ut och in. Jekyll och Hyde, ungefär. Är världens mest tolerante jävel större delen av året, snäll, trevlig, artig och alltid redo. Försvarar vem som helst mot vad som helst, eftersom jag tror på människans inneboende godhet. Kan lägga timtal på sådant.

Men så blir det vinter. Orken flyr, inte orken att göra något, utan orken att bestämma över vad jag gör. Orken att träffa och tänka på andra. Att diskutera till och med trivialiteter på något internetforum blir mig en övermäktig härva av kattsnöre, alla tankar leder till Vet hut och håll käft och ingenting mer. Ingenting, där tar det stopp.

Jag tillåter mig inte att gå dit. Istället sänkar jag taket för min egen existens. Hänger upp en hårtork i ena hörnet av mitt inre rum och låter den blåsa konstant på själ och sinne till dess de bägge hänger där som små förtorkade miniatyrhuvuden någon pygmé tänker koka trollsoppa på. Jag slutar drömma och överkompenserar genom att låta dagarna passera som sådana istället.

Rätt riktning har fått bli häråt. Hemligheter, del 2 får däremot vänta till dess jag ägnat vidare och djupare tankar åt hur jag vill ha det. Eventuellt är det ändå en semioffentlig ordets och tankens offerplats det rör sig om, och vissa saker kan jag inte spy ur mig på grund av ren och skär paranoia. Om jag verkligen skulle behöva skriva om dem, kommer det i så fall att ske med en sådan mängd säkerhetsåtgärder att det faller utom rimlighetens ramar, så anonymt att exhibitionistiska anarkistligor med sadomasochistiska tidelagsfetisher i Vitryssland skulle tvivla på mitt förstånd. Må så vara, i så fall. Men det blir onekligen krångligt, för jag skulle bli tvungen att anamma det faktum att jag har tre olika existensnivåer – offentlig och korrekt, privat och känslomedveten samt innerst inne plågad av onämnbarheter. (Tjena lökanalogi!)

Nog med trams. Jag har läst bloggar ikväll. Det tänker jag fortsätta med en stund till. Kanske blir något sardoniskt inlägg i ämnet till, när jag bestämt mig för att vara nöjd för natten. Det skrivs ju rätt mycket skit nu sedan det blivit lika modernt att blogga som att se på Idol. Stackars, stackars eftervärld.

Trender

Saker händer som är trender. Jag menar inte att de är poppis och alla hoppar på tåget (eller i det här fallet snarare framför), utan att just nu verkar alla jag verkligen bry mig om göra precis samma sak: Må sämre och sämre. Jag är kanske den enda som rör mig i någon annan riktning. Har precis legat på botten, tappat greppet, släppt taget och nu börjat komma tillbaka genom att acceptera mig själv som oförmögen. Utan press orkar man mera.

Nu är jag inte typen som hör av mig särskilt ofta. I regel hör folk av sig till mig stället. Det har alltid varit så, men jag har aldrig frågat mig varför. Därför har jag ingen överdriven koll på skeendena i de övrigas liv, men ett visst mått av ståhej snappar jag ändå upp.

En av mina vänner är ensam. Ingen att dela livet med, och alla försök att träffa någon resulterar i misslyckanden, och ofta i att vännen får höra saker som jag inte förstår hur någon kan säga till någon annan. Man säger väl inte rakt ut till någon att Nej, du är för ful! Eller? Tro fan att det sätter sig inpå själva själen efter några år av samma mönster.

En annan av mina vänner har gått ned sig gradvis under lång tid. Nu är det så illa att vännen med ojämna men korta mellanrum åker in på och ut från psyket, och sover dygnet runt på sina mediciner.

En tredje stackare är min ena förälder, som nyss separerat. Hur dåligt det egentligen är där vet jag inte, men klart är att det var dåligt nog för en separation. Min relation till mina föräldrar kunde vara en hel del öppnare, tror jag nog. Även exet i fråga har det kämpigt. Ännu sämre kontakt har jag på den fronten, tyvärr. Det för mig mest uppenbart underliga med separationen är hur litet den påverkat min relation till de bägge. Det bekommer mig inte utöver att de mår dåligt, vilket i sin tur inte är något jag direkt funderat över mer än ett par inledande veckor efter nyheten. Det är för abstrakt i och med att jag sällan till aldrig har någon kontakt med dem. Varför är det så? Hur deras relation ser ut nu vet jag inte riktigt, men jag vet dess karaktär inte påverkar min relation till någon av dem.

Sammantaget, apropå detta sista och att jag (nästan) aldrig är den som tar initiativ till att prata med mina vänner och min familj, tror jag mitt normalläge för relationer är trogen men distanserad. Det kan gå ett halvår utan att jag pratar med den person jag betraktar som min närmaste vän, utan att jag funderar över det eller känner annorlunda. För mig är det inget underligt att inte höra av sina närmaste under månader i sträck. De är ändå mina närmaste, och känslorna försvinner inte det minsta (ur mig, då).

Det fjärde dramatiska skedet i någons livslopp kommer litet senare, i nästa inlägg. Därmed också åter till hemligheter. Förutom det vill jag ta upp något roligt, för hittills har jag bara skrivit tråk.

»Tjena granne«

Jag blir tokig! Det var det jag skulle komma till med förra inlägget, men så försvann det på vägen.

När jag går ut och röker, är det för att samla ihop tankarna, komma fram till något och sluta tappa fokus. Jag behöver helt enkelt stunden och stimulansen för att fungera. Sluta röka är därmed extra jävligt, även om jag (som vanligt) tror det kan gå den här gången. Snart kommer nästa försök.

I vilket fall. Jag blir tokig! Nu var jag ute i lugn och ro. Klockan är för faen halv fem på natten. DÅ kommer min förbannade granne ut och ska för hundrade gången prata om sin jävla teve. Inget snor och inget spott. Men samma jäkla prat utan mening. Usch och blä. Och inte kan jag låta bli att prata, när man väl hälsat på något kan man aldrig låta bli att prata mer utan att det blir fel. Fast för mig blir det fel att prata istället.

Vad menar han egentligen när han säger att jag bara behöver knacka på om jag vill ha hjälp med något. Han har sagt det flera gånger. Kanske menar han det bara så, precis som han säger det, men det är en så jäkla konstig grej att säga (läs ovanlig) att jag inte tror riktigt på det. Vem vill han vara med det? Är det umgängesförsök? Det gör mig faktiskt bara förvirrad. Meh.

Fängsel och normer

Det är verkligen på allvar att jag mår som i fängelse när jag tvingas in i umgänge med andra. Vilken sätesmuskel har jag egentligen tänkt med för att inte inse det förrän nu? Varifrån fick jag egentligen tanken att det är vad jag gör när jag håller mig borta från umgänge som är dåligt, och umgänge som i sin tur är bra?

Självklart för att de flesta andra beter sig som det är så. En osynlig norm. Osynliga normer har tvingat mig hela livet. Jag tappar rätt lätt bort vem jag själv är om jag förväntas vara på något annat sätt; tror jag är vad jag underförstått ombeds och förutsätts vara, ljuger för mig själv och passar andra istället.

Är det inte ganska löjligt?

Jo. Men det är ganska svårt att sätta fingret på det också, uttrycka vad det egentligen handlar om och hur känslorna ser ut. Muäh. Återkommer.

Hemligheter, del 1

Det finns flera hemligheter värda att tala om. Utmärkt då med dikotomin hemlig identitet/hemlig blogg, beroende på vilken sida av staketet man är. Känner du mig? Då känner du inte till den här bloggen. Vice versa.

Nå, intet undanhålles.

Till att börja med har jag en skuggblogg, en plats där jag i själva verket skriver detta och sedan kopierar det hit. Mer ingående förklaringar till varför kan vänta. Huvudsaken är att någon gång, kanske snart, flyttar jag härifrån, och då ska den här adressen bort. Innehållet kommer att finnas på annan ort. Kanske fortfarande offentligt, kanske fortfarande i hemlighet, och kanske fortfarande aktuellt.

Men till snasket. Jag har ett hemligt liv, i flera bemärkelser. Till att börja med är mitt känsloliv till stora delar hemligt för mig själv (vilket jag ju försökt förklara tidigare). Att göra något åt det är delvis poängen med att skriva nu.

Därutöver har jag ett hemligt liv på så vis att jag gör saker jag inte berättar. Inte för någon. Vissa vill jag hålla för mig själv på alla villkor, andra håller jag för mig själv för att de kan tyckas smått excentriska, eller ge sken av att ådagalägga sidor av mig jag inte äger. Exempelvis klipper jag huden kring naglarna, skrapar hårbotten några minuter varje dag, får plötsliga attacker av kroppsligt stimmande, eller kan sitta i underliga ställningar och pilla med hårstrån på benen som krullat sig under huden istället för att växa ut. Stimmandet är som värst (och bäst) när jag lyssnar på bra musik. Det är grymt njutningsfyllt att släppa loss alla knäppa impulser i kroppen till musik, att låta örat ta kontrollen över musklerna precis som det vill. Men det är inget jag kan göra när andra ser på; det handlar inte direkt (eller indirekt) om dans, och ser säkerligen bara helt knäppt ut. Kanske farligt.

För de flesta i mitt liv är mina ångest-, sömn- och uppmärksamhetsproblem helt dolda. De märker ingenting alls. Jag vet att jag ofta uppfattas som rätt så översittaraktig, tämligen intelligent och rejält underlig. På senare tid har jag lyckats kompensera detta genom att skoja om just de egenskaperna. Självsarkasmer går visst hem bland de jag tvingas umgås med, antagligen eftersom jag äntligen fått ett i alla fall måttligt grepp om hur man driver med sig själv på ett sätt som inte verkar hotande eller provocerande. Alltför mycket jag gör uppfattas nämligen som provocerande.

Hur slutar man vara provokativ, när man inte vill vara det? Ibland handlar det om att jag (antagligen) pratar »aspergerianska«, vilket vill säga att ordens konkreta betydelse är exakt vad jag menar, medan ett helt annat budskap finns kodat i tonfall, ansiktsuttryck, kroppspråk och undertexter, samtidigt som jag är omedveten om de sätten att kommunicera och inte alls ämnade vad som finns där. Ingen del av mig gjorde det.

Ibland kan det handla om sättet jag anknyter till det någon pratar om (jag associerar högt till vad jag redan känner till) eller att jag tar alla samtalsämnen på tok för seriöst (för mig är det normalläge) och omedelbart påbörjar ett gemensamt sanningssökande via diskussion samt förmedlande och integrerande av icke ömsesidiga kunskaper.

Eller så är det språket. Jag pratar visserligen inte som jag skriver, men det är ändå rätt så högdraget. Och antingen mycket långsamt och noggrannt, eller mycket stötvis – allt på en gång, som en kulsprutepistol. Kanske är kombinationen av ordval på relativt hög nivå och något av de två senare tillsammans en social provokationsfaktor att räkna med.

Att jag sedan skriver såhär, beror på att jag skriver ur hjärtat och utan att fundera över formuleringarna först. När jag tar i akt hur jag formulerar mig så blir det i regel femtio gånger bättre – men tyvärr inte lika spontant, ärligt eller snabbt.

Ingen har någonsin sagt något till mig om de här sakerna, så jag vet inte hur det egentligen ligger till. (Antagligen räknar alla med att jag uttrycker vad jag tycker, och inte med att det är en del av budskapet jag inte förstår, har kontroll över eller lägger mening i.) Däremot har jag fått liknande reaktioner på liknande fenomen inom helt andra områden. Främst musik. Redan i gymnasiet anmärkte vid flera tillfällen andra på att jag lyssnade till musik på ett alltför teoretiskt plan.

Det verkade provocerande när jag, som de tyckte, inte kunde lyssna utan att analysera. När jag förklarade hur det egentligen låg till ville ingen lyssna: Om jag inte analyserar alls, utan bara njuter, så kommer jag ofelbart att njuta av ackordföljden, melodiers starka och svaga rytmiska punkters kontrapunktik mot de harmoniska och så vidare. Spelas tonerna e och a så hör jag inte odefinierbart ljud som låter bra utan värsta kvarten! Intervallet, klangkvaliteten, sammanhanget och färgen är intimt förknippade med varandra, och på det mest ytliga och icke-intellektuella planet jag över huvud taget kan lyssna finns de. Det är helt enkelt mitt öra som uppfattar dem.

Men nu lämnade jag ämnet. Eftersom det dessutom blev långt, återkommer jag med del 2 litet senare. Adieu!

Mosigt vara

Vad förde så dagen med sig? Efter att jag hört om jordbävningen postade jag föregående inlägg. Sedan satt jag och försökte förbereda dagens skolarbete i ett par timmar. Dessa paret timmar senare gick jag utan att ha lyckats förbereda mig iväg till skolan, satt av tiden i ett enda töcken av sömnlöshet, och sedan gick jag hem och lade mig.

Sov tre timmar över lunch. Fördelen med att bara sova dagtid är att man vaknar mycket lättare. Sprang iväg igen och hade en annan lektion som skulle upptagit hela kvällen, men redan i halvtid var jag på väg in i ett annat universum, så jag ursäktade mig och gick hem. Somnade alltså klockan åtta ikväll, och vaknade igen klockan elva utan att kunna somna om.

Tre timmars sömn – igen! Varför får jag inte sova? Min kropp kanske håller på att ställa in sig på åtta timmar långa dygn, där jag sover strax under hälften – tre timmars sömn och fem timmars vaka (sedan kommer muren och alla chanser att göra något alls försvinner). Och så om igen, samma sak.

Jag har i vilket fall krockat med den nu. Dags för nästa pass av sömn.

Därför!

Hela livet har jag varit en annorlunda typ. Att finna någon anledning har inte sysselsatt mig i nämnvärd utsträckning (liksom inte heller funderingar kring meningen med livet och dylikt gjort), men jag har däremot funnit en identitet i annorlundaskapet, gjort det till mitt och alltid lagt märke till alla små excentriska detaljer som utgör min egen offentliga identitet, mitt yttre jag.

De senaste veckorna har jag trots detta insett förvånansvärt många sidor av mig själv. Det hela kommer sig av en insikt om en helhet. Den insikten i sin tur kom sig av en slump, om än en rätt så väl förberedd sådan. Introspektion har varit en stor del av mitt liv. Kanske är det för att tillbringar så mycket tid med mig själv, kanske för att jag känt mig annorlunda, eller kanske lite av båda och varje. Det är inte helt avgörande.

De mer udda sidorna av mitt psyke har i vilket fall sysselsatt mig. Jag har fördjupat mig i mina insomningshallucinationer (och ibland förlamning) och i min (jämförelsevis rätt svaga) synestesi, i bägge fallen först som något identitetsbildande (och därmed något jag önskar mig). Sedan har jag tröttnat, glömt bort och lämnat bakom mig alltsamman. När de senare gjort sig påminda, har jag inte funnit anledning att fundera mer över det. Jag behöver inte vara speciell på det sättet längre, men jag kan inte förneka att både synestesin, hallucinationerna och förlamningarna finns där ibland.

Depressionen var en annan femma. När jag för bara ett par år sedan äntligen genomförde de kurser jag inte fixade i gymnasiet, fanns bland dem Psykologi A. Då lärde jag mig om depression. Listan med symptom gjorde mig smått sardonisk: Det där är väl inget. Men det fanns en insikt bakom. Likaså förstod jag plötsligt vad ångestanfall var, och såg dem i mitt eget liv.

Redan innan detta hände, hade jag periodvis snöat in på diagnoser, jämfört och till slut förkastat dem som Inte Mig. Men nu under hösten blev allting annorlunda. Den här gången kom jag inte från samma håll, och hade det inte lika förspänt med rätt förförståelse. I samband med min utbildning fick jag en 101 om neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), främst apropå ADHD, och råkade snappa upp ordet hyperfokus. Det var nytt! Tanken sporrade mig att läsa mer, och så fann jag exekutiva funktioner. Långsamt föll nya pusselbitar på plats.

Efter ett par veckor av intensivt dygnet runt-läsande om NPF konstaterade jag väldigt många saker samtidigt. För det första upptäckte jag problem jag har, som jag aldrig ens märkt av (trots att de helt styrt mig i rätt så många år), och att de ligger mycket nära AD(H)D, även om det inte är någon skjuten hare. För det andra upptäckte jag att alla dessa tusentals små egenheter hos mig själv, i mitt beteende gentemot andra, inte bara är små lösryckta egenheter. Närapå samtliga bitar passar i pusslet asperger syndrom. Det är en insikt av proportioner.

Känslor kom i kölvattnet. Främst två: Lättnad och oro. Lättnaden för att jag helt plötsligt fick anledning att slappna av, en ursäkt att vara som jag faktiskt är utan att behöva skämmas (vilket kanske verkar kontraintuitivt?). Oron var den gamla vanliga: Tänk om jag inte blir trodd på? Hela livet har jag ju förskjutit alla tankar som kunnat leda till den här insikten, eftersom jag matats med epiteten underpresterande, slapp och självcentrerad.

Yo bitches, här kommer tåget: Jag underpresterar för att jag krävs på övermänsklig mental styrka både för att påbörja eller avsluta något. Jag är slapp för att jag blir utmattad av att umgås med folk och av att hantera nya miljöer. Jag utgår ifrån mig själv i allt jag säger för att understryka att det bara rör sig om mitt perspektiv, inte om någon sorts absolut sanning, och när andra pratar relaterar jag hela tiden till sådant jag redan känner till, dels för att förstå för egen del, och dels för att visa att jag hänger med och är genuint intresserad. (Jo, jag förstår hur jävla tokigt det där är nu, men fortfarande inte varför.)

Till och med små ganska betydelselösa irritationsmoment har fått sin förklaring i detta. Om en skriftlig fråga äger minsta antydan till tvetydighet, så förstår jag den inte. Muntliga frågor är etter värre om det inte rör sig om något jag övat in utav bara helvete (läs »specialintresse«). Då kan jag aldrig sluta dra upp nya aspekter på frågan istället.

Det finns mer. Någon frågar »tjena läget?«, och jag blir omedelbart förvirrad, svarar med något mallsvar och går vidare till sakfrågor. Vad är kallprat? Jag läste böcker om det på gymnasiet, men det hjälpte mig inte mer än till insikt om kallpratets existens och ungefärliga karaktär i sakinnehåll. Och sedan finns det ytterligare löjligt många småsaker.

Jag är på sätt och vis klar med identifieringsfasen nu. Tankar om asperger och uppmärksamhetssvårigheter, igångssättningsproblem, socialt oförstånd, detaljberoende och rätt jobbiga problem med att organisera saker utan givna förhållningsramar har börjat bli en del av bakgrundsbruset i det jag försöker kalla vardag. Precis som med synestesin och insomningshallucinationerna (bägge vilka jag tycker är roliga) har jag förlorat drivet att vara dem för att hitta mig själv. Mitt sätt att vara har börjat kännas rättfärdigat nu.

Så vad händer härnäst? Jag går hos psykolog, vilket jag slipper betala för i och med att jag pluggar (och anses behöva det av någon nämnd någonstans). Någonstans bland allt plock på mitt rum finns ett standardbrev som meddelar kallelse för neuropsykiatrisk undersökning inom ett par månader. Jag borde ringa och tjata lite snart, så att de i alla fall hör av mig någon gång i månaden till dess det faktiskt också blir av. Detta torde vara rätt väg.

Slutligen en förklaring till Myrgarn. I en dröm jag hade för tio år sedan, använde jag ordet för att prata om en sovsäck. Associationen gick över kokong-konceptet, insektslarver som spinner och spinner för att till slut ha inneslutit sig själva helt och hållet i en skyddande säck av väv. Sedan förpuppas de, och blir till slut något annat. Av någon anledning blev det inte larvtråd, vilket kanske varit mer träffande. Men det låter inte lika bra. Jag tycks ha smak när jag sover.

Vaka

Vissa dagar är detta tidig morgon, men idag är det sen kväll. De senaste veckorna har jag inte haft någon dygnsrytm att tala om. Jag sover när det passar, ofta dagtid om där inte är lektioner eller något annat att pula med.

Varför lägger jag mig inte och sover? Det är faktiskt svårt att svara på. Ibland händer det faktiskt att jag lägger mig normal tid, mellan elva och två någon gång, och lyckas somna. Andra gånger blir det senare, och i ännu mer sära fall blir det som nu när jag dröjer med sömn till dess hjärnan redan stängt av.

Sängen innebär ångest. Om jag inte ligger efter inför någon deadline (oftast skola, men ibland frilansknäck) eller bara fastnar i oro över att klockan är alldeles för mycket och jag ska gå upp snart, så kan hjärnan komma på någon annan anledning. Härom kvällen när jag försökte sova (det var väl fyra–fem dagar sedan senast jag lade mig att sova kvällstid) sprang min hjärna iväg helt och tjudrade mig vid vidriga scenarion där jag och min flickvän i omväxlande ordning hoppade från en bro.

Jag får helt enkelt inte särskilt ofta någon ro när jag ska sova, i alla fall nu under vintern. Det kan vara en orsak till att jag hellre sitter uppe och inbillar mig att jag börjar piggna till igen. Men det finns ju fler tänkbara skäl. Till exempel har jag svårt att sluta med vad jag håller på med för tillfället, nästan oavsett vad det är (om jag inte bara vill bort så fort som möjligt för att det är något obehagligt jag tvingas göra). Vad beror i sin tur det på? Antingen har jag svårt att sluta, eller så har jag svårt att börja på något annat. Eller kanske är jag alldeles för intresserad av det jag lyckas göra, fast det känns inte så, utan snarare som en ångestfylld flykt in i hyperfokus ifrån vardagen runt omkring mig.

Vad är egentligen den gängse förklaringen till minskad sömn vid depression? Att jag inte lider av någon »vanlig« depression är ganska tydligt, eftersom jag är snarare full av än tom på energi. Jag gör bara inget med den. Att det ändå rör sig om årstidsrelaterade bekymmer tvekar jag heller inte på, eftersom det varit såhär varenda vinter i många år nu. Det vet jag med all säkerhet. Eventuellt kan det vara en »släng« av agiterad SAD. Fast lika väl så kan det vara något annat. Vad gäller symptombilder har jag hälften eller strax mindre än hälften av ganska många psykologiska sådana, förutom just depression som nog manifesterats i någon form större delen av mitt liv som tonåring och vuxen.

Nu råkade jag skriva att jag är vuxen. Det är ingenting jag tror på innerst inne, jag är en förvirrad liten skitunge i själen. Många av mina idiotiska påhitt hade antagligen gått att undvika om jag bara förstått det lite tidigare. Och en del människor jag varit nära hade säkerligen haft det i alla fall måttligt bättre. En avdankad skitstövel är jag nog allt.

Nu är det nog dags för katten att bränna sig på gröten. Nästa inlägg kommer ta upp det viktigaste V:et hittills.